Jag har märkt en sak, att jag är så otroligt rädd för så mycket. Visst, jag är livrädd för både ormar och massa annat, men jag är även livrädd för mig själv. Vem är jag? Jag vet inte, har aldrig gjort och kommer kanske aldrig få reda på det. Jag är rädd för att göra fel, jag är rädd för att såra folk, jag är rädd för att folk ska tycka illa om mig. Och fastän jag är så rädd för det, så är jag så korkad och gör fel hela tiden, sårar folk, gör så att alla får fel uppfattning av mig. Tänk om jag bara kunde vara jag för en gångs skull, vem skulle jag vara då?

Jag har aldrig mått så bra som jag gör här på Bollerup, jag har utvecklats, fast i vilken person vet jag inte, men utvecklats har jag. Jag har gjort nya saker, både bra och dåliga, men varför kan jag bara tänka på det dåliga? Jag har sårat folk, och jag vill inte veta vad folk tror om mig efter att ha träffat mig. Är jag konstig? Är jag irriterande? Är jag högljudd och bara allmänt cp?

Det är mycket jag ångrar, jag ångrar höstfesten, jag ångrar vinterfesten, men hur fan ska jag kunna säga det till alla? Jag kan inte direkt säga till allt och alla att jag ångrar det ena och det andra, då skulle jag framstå som en idiot. Jag ångrar mycket, och vad jag än gör så kan jag inte spola tillbaka tiden. Ibland önskar jag att man fortfarande var den totalt besatta hästtjejen som bara tänkte på hästarna, eller den deprimerade emon som kanske inte var så deprimerad ändå. Men nu sitter jag här och grubblar över vad man gjorde för en timme sen, en vecka sen, ja, till och med vad man gjorde i höstas. Men livet går vidare, fastän jag står kvar på ruta ett.

Jag har det egentligen så jävla bra, och så klagar jag på allt och alla. Wtf is wrong with me?